Landat i den afrikanska vardagen

Våra första dagar här i Kisumu och jag känner att jag kommit till ett tredje hem. Huset vi bor i ligger i kåkstaden Nyalenda i utkanten av staden Kisumu vid Victoriasjöns östra spets. Även om Kisumu är Kenyas 3e största stad känns den mer som en liten håla, innerstaden består av tre rondeller och två, tre större gator. I Nyalenda bor man i plåtskjul, lerhus eller som vi i enklare tegelhus. Vi har rinnande vatten (tjuvkopplat) och för det mesta toalett inomhus, men de flesta runt om oss har inte i närheten av samma lyx. Jag förväntade mig slummen som en enda stor sophög av misär och oärlighet. Nyalenda är fattigt, troligen fattigare än vad jag ännu har sett, men det är grönt (så här efter en regnperiod) och atmosfären är vänlig. Jag återkommer med uppdateringar och troligen en del korrigeringar av min bild av Nyalenda med tiden… Bästa med Nyalenda så långt: En utmärkt avokado kostar 50 öre hos våra grannar! När vi landade på Kisumu flygplats i tisdags kväll (efter en halv dag vid ett lyxhotells pol inne i Nairobi) fylldes jag av ett lugn… Kisumu är inte alls som Nairobi, mycket mindre och mer avslappnat. På flygplatsen stod man utomhus och väntade på att baggaget skulle lastas av medan en varmt röd sol gick ner. Utanför grindarna fick vi ett familjelikt mottagande; Joseph, Leo (Josephs bror), Lucky (Josephs kusin), Henry and Bethwil (Josephs brorsöner) och de tre andra svenskarna som ska bo hos Joseph med oss; Alex, Camilla och Sofi hämtade oss i Leos bil. Joseph är varm, charmig och skämtar med allt och alla. Efter tre minuters bilfärd höll han på att skrattade ihjäl sig för att Maria reflexmässigt sträckte sig efter säkerhetsbältet… bilen saknar alla lösa delar både invändigt och utvändigt och håller på att falla isär; iden med säkerhetsbältet känns långt bort! Den första veckan har för mig varit lite mer händelserik än för Maria. Vi har hängt i Nyalenda, hälsat på Josephs vänner, åkt Boda Boda (cykel taxi) in till down-town Kisumu, tittat på solen som gått ner över en igenväxt men fortfarande väldigt vacker Victoriasjön, tagit vår första lektion i kiswahili och varit på en begravningsfest i Josephs hemby… Begravningen var inte allt det som Maria drömt om. Vi tog oss till begravningen tillsammans med andra gäster från Kisumu i en matatu (minibuss), musiken och stämningen var hög under hela färden. När vi kom fram gick vi direkt och tog mat, åt och satte oss sedan för att lyssna på den pågående ceremonin. Alla som ville sa några ord eller sjöng en sång för den avlidna och en exalterad präst predikade om djävuls bekämpning. Kläderna var inte svarta och atmosfären inte enbart sorgfylld (prästens översättningar från Luo till Kiswahili skapade många skratt i publiken) men syskonen grät och det var inte det stoj och stim och feststämning som vi förväntat oss. Summa summarum så var denna dag av begravningsceremonin inte så olik en svensk begravning. Det var hårt att i efterhand höra och det är väldigt svårt att förstå att kvinnan gått bort i en lungsjukdom för att familjen inte haft råd med tillräcklig sjukvård. Under begravningen bjöds omkring 200 personer på mat.