Mzungu midsummer

Vi höll midsommar för fulla muggar mitt i slummen. Om vi någon gång skulle rånas hade det varit på väg hem från affären. Hela tuk tuken var full av öl som skramlade när bilen krängde upp och ner ur vägbulor. Vi hade med oss sill, nubbe och knäckebröd. När vi gav oss ut på morgonen för att plocka blommor till kransar, antog många om vi måste vara biologer. Vilka skulle annars samla blommor bland sopor och i buskar som normalt används som toalett. Tjugo blandade personer var inbjudna; från en koltransportkille till vår swahililärare och två svenskar som vi fått reda på var i närheten av Kisumu. Sjukt kul; lekar vid fyra (framflyttade till sju pga kenyansk tid dvs ingen kommer i tid) och sångblad till nubben.

Kenyan/Mzungu lifestyle?

En daglig diskussion med mig själv: Ska man gå in hundra % för att leva livet som kenyan dvs. äta Manadazis (munkliknande friterade degbollar) till frukost eller muzungo mat (yoghurt och frukt)??

Mzungus transporterar kol

Jag och Maria chockade och underhöll väldigt många kenyaner idag. Från tidig morgon till eftermiddag åkte vi med en av de många lastbilar som dagligen distribuerar kol i Kisumus olika slumområden. Inte så konstigt att vi fick många reaktioner, första gången jag såg koltransportörerna förundrades jag över hur någon eller något kunde vara så svarta. På lastbilsflak lastade med kolsäckar och omgivna av ett konstant dammoln syns i princip bara deras munnar och ögon. Två kvinnliga vitingar är inte direkt standard i detta yrke; kvinnorna sa skrattande till oss att det inte var kvinnogöra, alla undrade varför vi valt det yrket, de brast ut i skratt och sprang för att dra ut sina grannar att titta men två äldre gentlemän tyckte att vi gjorde ett bra jämställdhetsarbete.. Grabbarna vi jobbade med var väldigt sköna, det var väldigt kul för en dag, men att jobba med det alltid är inget att rekommendera! Väl hemma drack vi mjölk för att rensa luftvägarna och skrubbade oss med shosprite. Kolla in brännan efter en dag på ett lastbilsflak, snyggt till midsommar! Chefen för dem var annorlunda än alla andra kenyaner vi träffat än så länge. Att han bara vill ha två barn och inte fler än fem som all andra, det säger en del.

Skadedjur i trädgården

Skadedjuren i Josephs trädgård är områdets getter. De tar sig in bakom latrinen (som används när vattnet inte funkar) och vi är ombedda att jaga ut dem om vi är hemma. På vägen ut tuggar de i sig allt grönt de kommer åt i farten. De flesta i Nyalenda använder gemensamma ”pit latrines” (hål i marken) för att gå på toa på dagtid. På kvällstid eller i områden med brist på latriner utan löser problemet med ”flying toilets” dvs man gör helt enkelt sina behov i en påse som man sedan skickar ut genom fönstret.

The Cockroach

Som söndagsutflykt begav vi oss men Leos bil till Kit Mikai, och klättrade runt bland jättelika stenformationer. Jag har nu fått reda på att Leos bil kallas the Koachroach och antar att det kommer sig av att hon är en bra överlevare, ett skal som på något konstigt sätt fortfarande rullar. Halvvägs började det spöregna och vindrutetorkarna slutade fungera. Leo löser problemet genom att emellanåt stanna bilen och gå ut och röra torkarna manuellt över rutan.

Som om det aldrig har regnat förut!

Den häftigaste solnedgången någonsin. Vi åkte ut till sjön med en typisk svensk picknick (vin och snask) och satte oss vända mot horisonten. (Nedanför kajkanten stod två fiskare, upp till knäna i gyttja och vattenhyacinter och letade mask). Nu kommer det extraordinära… bakom oss byggdes en storm upp, blåste bort vår picknick och började släppa sina jättelika droppar. Jag har inga ord för hur vacker solen var när den gick ner bakom denna vattenridå men hoppas bilden säger något. Dyblöt och lycklig att leva!

Tänk på barnen i Afrika!

Joseph åt inte upp sin mat igår kväll. Sofies helt spontana kommentar: ”Tänk på barnen i Afrika!” Joseph gapskrattar at att vi faktiskt sager sa och anvander uttrycket hela tiden… alternativt ”Tänk på barnen i Europa, de har magsår” for att lugna ner nagon

Moses vår trygge Masai

Mellan klockan 7 på kvällen och 7 på morgonen vaktas vårt hus av en masaj som heter Moses. Som masaj lever man utan fast bostad av att föra boskap. För att bli förklarad som masaj man måste man vara med och döda ett lejon med händerna och de har stora hål i örsnibbarna efter den efterförljande ritualen. Vi bjöd in Moses på middag en ikväll och tog tillfället i akt att fråga en massa saker. Joseph och Lucky var minst lika nyfikna som oss andra. Moses hade aldrig använt solglasögon och insisterade på ett rapparfoto med blondisen. Han är nu i kisumu för att jobba ihop lite pengar, men vad han saknar mest från sin stam är RÅTT KÖTT och FÄRSKT BLOD. Själv saknar jag leverpastej, vilket känns lite beigt i jämförelse.

Landat i den afrikanska vardagen

Våra första dagar här i Kisumu och jag känner att jag kommit till ett tredje hem. Huset vi bor i ligger i kåkstaden Nyalenda i utkanten av staden Kisumu vid Victoriasjöns östra spets. Även om Kisumu är Kenyas 3e största stad känns den mer som en liten håla, innerstaden består av tre rondeller och två, tre större gator. I Nyalenda bor man i plåtskjul, lerhus eller som vi i enklare tegelhus. Vi har rinnande vatten (tjuvkopplat) och för det mesta toalett inomhus, men de flesta runt om oss har inte i närheten av samma lyx. Jag förväntade mig slummen som en enda stor sophög av misär och oärlighet. Nyalenda är fattigt, troligen fattigare än vad jag ännu har sett, men det är grönt (så här efter en regnperiod) och atmosfären är vänlig. Jag återkommer med uppdateringar och troligen en del korrigeringar av min bild av Nyalenda med tiden… Bästa med Nyalenda så långt: En utmärkt avokado kostar 50 öre hos våra grannar! När vi landade på Kisumu flygplats i tisdags kväll (efter en halv dag vid ett lyxhotells pol inne i Nairobi) fylldes jag av ett lugn… Kisumu är inte alls som Nairobi, mycket mindre och mer avslappnat. På flygplatsen stod man utomhus och väntade på att baggaget skulle lastas av medan en varmt röd sol gick ner. Utanför grindarna fick vi ett familjelikt mottagande; Joseph, Leo (Josephs bror), Lucky (Josephs kusin), Henry and Bethwil (Josephs brorsöner) och de tre andra svenskarna som ska bo hos Joseph med oss; Alex, Camilla och Sofi hämtade oss i Leos bil. Joseph är varm, charmig och skämtar med allt och alla. Efter tre minuters bilfärd höll han på att skrattade ihjäl sig för att Maria reflexmässigt sträckte sig efter säkerhetsbältet… bilen saknar alla lösa delar både invändigt och utvändigt och håller på att falla isär; iden med säkerhetsbältet känns långt bort! Den första veckan har för mig varit lite mer händelserik än för Maria. Vi har hängt i Nyalenda, hälsat på Josephs vänner, åkt Boda Boda (cykel taxi) in till down-town Kisumu, tittat på solen som gått ner över en igenväxt men fortfarande väldigt vacker Victoriasjön, tagit vår första lektion i kiswahili och varit på en begravningsfest i Josephs hemby… Begravningen var inte allt det som Maria drömt om. Vi tog oss till begravningen tillsammans med andra gäster från Kisumu i en matatu (minibuss), musiken och stämningen var hög under hela färden. När vi kom fram gick vi direkt och tog mat, åt och satte oss sedan för att lyssna på den pågående ceremonin. Alla som ville sa några ord eller sjöng en sång för den avlidna och en exalterad präst predikade om djävuls bekämpning. Kläderna var inte svarta och atmosfären inte enbart sorgfylld (prästens översättningar från Luo till Kiswahili skapade många skratt i publiken) men syskonen grät och det var inte det stoj och stim och feststämning som vi förväntat oss. Summa summarum så var denna dag av begravningsceremonin inte så olik en svensk begravning. Det var hårt att i efterhand höra och det är väldigt svårt att förstå att kvinnan gått bort i en lungsjukdom för att familjen inte haft råd med tillräcklig sjukvård. Under begravningen bjöds omkring 200 personer på mat.