Glimtar ur ½ slumliv

Visst, vi bor här i slummen med alla de andra, men inte som alla andra och inte på samma villkor. Vi kan ta små pauser från lukten av bränd plast (varje dag brinner hundratals sophögar och människorna andas in ångorna) och alla dammiga barn som inte kan betala skolavgiften och istället bara ÄR där ALLTID och lika glada att se dig. Vi kan åka in till stan och köpa en kaffe, gå på Internetcaféet och få inputs utifrån eller, som i lördags ta en spontanutflykt till en liten håla söderut. Att de flesta här budgeterar för dagen och precis får det att gå ihop märks framförallt genom att alla varor i Nyalenda går att köpa styckvis eller i små förpackningar. Inne i stan köper man 1 kg socker, här finns det uppdelat i dl-påsar, jordnötterna i stan fås i 10 shillings strutar och i Nyalenda i hälften så stora för 5 shilling. Hela slummen kryllar av små egna business; många försörjer sig på att sälja antingen snabbmat som mandazis, grillad majs, friterad fisk och Pommes Frites eller frukt och grönsaker (tomater, rödlök, sukumawiki (god grässmakande grönsak som tillsammans med majsgröten Uguali äts minst en gång per dag) avokado och ananas kan köpas i varje hörn). Att vara träkolsförsäljare är också vanligt, kolet säljs i spannar eller påsar och packas för hand. Varje kvarter har en slaktare, ofta med angränsande bar (fråga mig inte varför men folk gillar att hänga vid slakterierna). Efter dessa nödvändigheter kommer de många frisersalongerna som rakar männen och ger kvinnorna extensions och skräddarna som sitter överallt med sina mekaniska symaskiner. Nyalenda fylls varje dag (och nästan varje natt) av musik ur enorma, sprängda högtalare. Jag skulle faktiskt säga ett det är en bra prioritering att lägga sina sista slantar på dessa musikanläggningar, musiken skänker väldigt mycket glädje och man ser ofta folk som spontandansar till musiken. Under söndagarna fyller ljud från extra stora musikanläggningar och uppspelta präster varenda vrå. Hos dessa människor som äter samma rätt varje dag har Coca Cola sått ett frö som grott och skaffat sig starka rötter. Folk är helt tokiga i SODA, att dricka läsk är ett tecken på status. Coca Cola har verkligen köpt hela samhället; överallt syns Coca Cola bodar, Coca Cola stolar, Coca Cola skyltar och till och med hela Coca Cola hus. Många djur finns representerade; enorma grisar, kor och getter traskar omkring och äter sopor dag ut och dag in, på nätterna går de in till sin ägare och tryggheten. ”Ett dumt djur lever inte länge” dvs det djur som inte går tillbaka till sin ägare under natten får räkna med att bli stulna och upphackade. Vildhundarna håller låg profil på dagen men blir kaxiga på nätterna. Foundraisings och begravningar är vanliga och ser liknande ut utifrån; partytält med mycket musik, folk som kommer och går och tal ur rossliga mikrofoner. Begravningarna vittnar om malaria och HIV/AIDS. Foundraisingarna ger en glimt av den fantastiska känslan av att hjälpas åt och dela med sig av det man har; att man får in något från folk som inget extra har är fint… Nyalendas vägar är gropiga grusvägar och rännilar med mindre rent vatten. Det samlas såklart mycket sopor i vägkanterna men man håller det relativt fritt där man går. Där det samlas mycket sopor luktar det kväljande mitt på dagen när solen gassar och när det regnar blir allt en enda sörja. Fötter och skor (vi har flip flop i plast som de flesta här) sköljs alltid av efter att ha varit ute. För att hålla mig ren måste naglarna hållas korta och jag har köpt shos bite att skrubba fötter och ben med varje kväll. Vi har inte haft varmt vatten på länge nu så ibland när jag vill ha bort det där lilla extra skiten är det bara att koka vatten och tvätta sig över en balja. De gemensamma latrinerna blir snabbt överfulla, man måste då vänta tills grundvattennivån sjunker innan man kan börja använda dem igen, de luktar hemskt även på avstånd och jag är glad att Vi har en toalett inomhus och en privat latrin i trädgården när vattnet är slut. Ibland när går hem på natten träffar ljuset från ficklampan någon som naken tvättar sig över en balja i skydd av mörkret.

Äta stenar

Här äter man stenar; främst om man är gravid eller en liten tjej. En sten kostar 1 svenskt öre, de faller sönder i munnen, smakar precis som man tror damm och de flesta tror att de är nyttiga...jag är mycket tveksam. Det är väldigt många av stenätarna som har magproblem, men inte kan förstå vad det beror på!

Stena tjuvar

Att stena tjuvar tillhör inte historien här i Nyalenda. Polisens tar sig inte in i slumområdet så invånarna tar saken i egna händer. En annan bestraffnings metod är att ta ett bildäck, sätta det runt halsen på förbrytaren och tända på… Att stjäla något från en människa som i stort sett inte äger något mer än vad den bär på och har arbetat väldigt hårt för ser man inte mellan fingrarna med. Om polisen går in i området sa gor de det kvickt pa dagtid och med ett bestamt mål. Nar nagon upptacker en polis kastar de stenar pa taken for att varna hembrannare mfl, ofta jagas plisen sedan ut med stenar. "Folk gillar att kasta sten i Kisumu" (ofta anvant citat; Joseph)

Kenyanska brunstiga getter

Getterna här verkar ha tagit åt sig den kenyanska takten i att avla avkommor; de är konstant gravida med enorma ovala magar.

Extensions, peruker och behov av badmössor

I princip alla kvinnor i Kisumu, och jag antar att detsamma gäller i hela Kenya, har extensions eller peruk! Utan extra hår har de kort, väldigt kompakt hår. Få oljar in, och kamma ut sitt hår till ett rakt kort burr eller håller det kort, nästan rakat vilket är naturligt och jättefint. Majoriteten använder dock alla möjliga galna extra hår; flätor, kortklippta ”spikraka hjälmar” eller bomullsaktiga lockar. När det regnar ser man badmössorna åka fram för att skydda dem. Ett kenyanskt ordspråk säger att det sista du kan ta ifrån din kvinna är hennes frisyr…

Limpojkarna

Limpojkarna kommer att stanna i mitt hjärta… Viss av dem kommer från Nyalenda eller någon anan slum utanför Kisumu men de flesta bor på gatan. De spenderar dagar och kvällar i jakt på mat; från sopor eller från att tigga. Limmet gör dem väldigt lugna och de frågar ofta efter en historia. Vissa går i skolan (där de får frukost och lunch) och säger sig ha slutat med limmet men hänger med de andra på kvällarna och letar efter kvällsmat. Här hänger de utanför och våldgästar utan motstånd en studentaktivitet i stan…det är härligt men samtidigt sorgligt att se någon bedövad dansa. Limpojkarna är sorgsna men på något sätt fulla av glädje till livets lilla… Vi har delat ut mat till dem och fått många tacksamma leenden tillbaka.

”The Obama Issue”

Kisumu är Obamas hemstad och det finns stora förväntningar hos männen om att Mzungu kvinnor snart kommer strömma hit från USA för att skaffa sig en lokal älskare och avla nya Obamas. Detta framtida fenomen har till och med fått ett namn; the Obama Issu. Obama alternativt Swine flu ropas ibland efter oss inne i stan. En brittisk läkarstudent sägs ha tagit hit svininfluensan och det har skrivits mycket om det i tidningarna. Folk är upprörda för att någon som har pengar att köpa medicin för har tagit hit en sjukdom som de inte kan skydda sig mot. Vilket stämmer; om svin influensan fick rot i Nyalenda skulle den troligen spridas som en löpeld och många skulle inte ha råd att bota sig. Man kan köpa allt med Obamas huvud på; tyger, godis och smycken och man ser honom som bakgrund på de flesta mobiler. Youtuba en reagge låt som gång på gång upprepar ”Barack Obama, Barack Obama …”. Vi bestämde oss för att ge våra öknamn syre.

Hoppas på lite tid med boken

Nu har de andra tre mzungusarna åkte hem till Sverige igen. Huset är lite tomt när det bara är jag och Maria, Lucky och Joseph kvar men istället blir det mycket tid till intressanta diskussioner mellan Sverige och Kenya. Jag hoppas även hinna läsa lite mer. Jag läser boken Shantaram om livet i Bombays slum, ser små likheter med livet här och är helt såld. Läs den om du har en plats över i sommarbokhögen.

Vad jag kommer sakna mest med Kisumu; att DANSA

Jag kommer att sakna helgerna här i Kisumu så mycket. Varje gång blir jag så hög av att dansa att jag varken behöver eller kommer ihåg att dricka öl. Bäst är de traditionella Luo haken som har live band och reggaeton klubbarna. Jag ska snart publicera en låtlista.

Beställer en kanna kaffe får en kanna te

Kenyaner säger inte gärna nej eller jag vet inte Vi satte oss på ett café idag för att jobba lite och båda två beställde en stor kanna kaffe med mjölk. Utan en blink fick vi in två kannor med ljust brunfärgad, varm mjölk. Vi bad att få köpa extra påsar med kaffe, fick veta att de bara hade te och att det var te vi hade fått. När vi sa att vi beställt kaffe var den enda responsen att de inte hade kaffe och ”but this is fine right!” Än värre förra helgen då vi hade bestämt oss för att ta en tripp med några fiskare till en ö ute på Viktoriasjön. Istället för att ta oss till den ö vi sagt tog de oss till en annan del av fastlandet, släpade av oss och låtsades som ingenting. När vi konfronterade deras bluff kom svaret att de inte visste vart ön låg! Det var ändå en lyckad tur; vi åt färsk grillad fisk med Uguali och i och med att vi fortfarande var på fastlandet hade de hade ju Tusker (den lokala ölen). Kenyaner gör hellre det bästa med vad de redan vet istället för att fråga och göra rätt, jobbigt jobbigt.

Fler skadedjur i trädgården

Se hur vi skräckslagna flyr undan en ko som sakta men säkert entrar vårt vardagsrum... www.kenyaslumdog.blogspot.com

4 wheel shoes

Många här (och nästan alla masaier) använder skor som är gjorda av gamla bildäck. De kan köpas av en försäljare som kommer till kilo junction nån gång i veckan, nagon (mer an trankan)som ar intresserad?

Vårt hood = Kilo Junction

Nyalenda avskiljs från centrala Kisumu av Ring Road, ak Powerty Line. Utanför Powerty Line ligger flera oplanerade bostadsområden där de flesta av invånarna bor och innanför ligger stora villor, köpcentrum och NGO kontor. Varje dag passerar vi Ring Road vid Kilo Junction, en hållplats för matatus, motorcyklar och boda bodas där de flesta nu känner igen oss. Runt kilo finns ett antal mindre försäljningsstånd där man kan köpa friterad fisk, grönsaker, uguali och popcorn från tidig morgon. Första kvällen då vi kom körde in i Nyalenda kändes dessa figurer i sken från oljelampor och de livliga diskussionerna hotfulla men nu har det blivit hemtrevligt (fram till kl tio pa kvallen da Nyalenda forvandlas till en folktom spokstad och ingen tar sig till fots). Tankte det var roligt att fa en glimt av var vardagsmiljö.

Olagligt vs lagligt vatten

Joseph har precis beslutat att de ska börja betala för vattnet i huset. Som jag tidigare nämnt så har vattnet i våra kranar varit tjuvkopplat. Från kommunens nät ledde vi vattnet upp till en tank på taket, när tanken var full forsade det vatten ner i trädgården och då visste man att man måste koppla bort vattentillforseln… tills vattnet i tanken var slut igen, då kopplade vi in oss igen! Varje gång jag skulle koppla om blev jag dyblöt men Hakuna matata. Det bisarra är att nu när vi tar vatten från mätaren (är registrerade betalande användare) så är vatten försörjningen sämre. Under en dusch måste man stänga av och låta vattnet samla på sig lite.

Bruna glimtar från Nairobis slum

Masai Mara ligger halvvägs till Nairobi så vi passade på att åka och titta på ett antal biogas toaletter som byggs i olika slumområden utanför Nairobi. Vi besökte bland annat Kibera, Afrikas största slum. Här bor miljoner människor ihopklämda plåtskjul, de delar på ett fåtal latriner (i praktiken använder de flesta flying toilets ), har ingen konstant tillgång till rent vatten eller sophantering och är i regel arbetslösa. Allt detta visste jag redan innan jag kom till Kibera men nu har jag sett små glimtar av hur människorna här försöker hantera och leva i situationen. När vi hoppade fram mellan gyttjepölar och sopberg i de trånga gränderna, hukandes för de låga plåttaken insåg jag exempelvis att många gick i gummistövlar. De flesta små skjulen har tv antenner och vissa även wide screens (Joseph antog att de införskaffats under post election oroligheterna… Upplopp och brist på mat under oroligheterna efter valet gavs även som orsak till att det för tillfället inte finns några kossor på gatorna i Kibera; all handel var stängd under mer än en vecka så folk tog helt enkelt och högg sig en bit kött) Lägg märke till de finklädda gymnasietjejerna… De hade kontaktat organisationen vi besökte för att få en rundtur i Kibera och fick följa med oss runt och titta på anläggningarna. De såg halvt roade ut av att prata om gas från avföring i några timmar. Iklädda klänning med silverknappar, lila lackväska och en enorm kameran i högsta hugg var de inte så beredda på slummen. (De fick låna gummistövlar.) Biogas anläggningarna som byggs i Nairobi bygger på allmänna toaletter som genererar biogas till matlagning i en eller flera närliggande restauranger. Målet med vårt projekt är att liknande anläggningar ska kunna användas till flera hushåll i Nyalenda. Mitt i misären hittade vi ett antal projekt som funkade bra och många härliga personer som med lysande ögon berättade om sina projekt. Omgivna av plast och sopor odlar ex den här killen varligt nya träd på en biogasanläggnings tak. Nairobi gav mig nytt hopp om en ”snar” distribution av biogas i Nyalenda.

Masai Mara

Vi har under helgen varit ute på en tre dagars safari i nationalparken Masai Mara (den kenyanska delen av den tanzanianianska nationalparken Serengeti). Från Kisumu åkte vi med en jeep som Josephs bror Leo körde i full kalabalik. Topp speed, mosat underrede och brända däck blev det när vi sista dagen skulle ta oss ut ur parken innan kl 18.00 för att undkomma böter. (Parkförbud råder efter kl 18.00 då djuren är mer aktiva). På andra safari dagens kväll, på vägen tillbaka mot campet gick vår stötdämpare sönder. Kvällen före hade kokerskan varnat oss för en sur elefant som jagat henne utanför campet. Efter en lektion i hur man springer ifrån en elefant genom att sicksacka i medvind alternativt följer Leos exempel och gömer sig vid vägkanten började vi vaksamt traska från den strandade bilen mot campet. Elefanten undvek vi men upptäckte halvvägs en buffelhane 30 meter från stigen!! Dagen efter blev vi varse vilken tur vi haft att buffel inte, i enlighet med sin lättretliga natur, anfallit oss. Annan ”närkontakt” med de vilda djuren fick jag under första natten då en elefant rev ett träd nära tältet där vi sov och en hyena (som jag tog för en apa) gick förbi och skrattade. Under en av turerna i jeepen var jag även tvungen att kissa, Leo gav mig tillstånd att gå ut när vi var långt ifrån högt gräs under förutsättning att jag höll mig nära bilen. Detta råkade vara mitt ibland en jättelik hjord med brölande gnuer (se mig fly in i bilen igen på fotot).

Mzungu midsummer

Vi höll midsommar för fulla muggar mitt i slummen. Om vi någon gång skulle rånas hade det varit på väg hem från affären. Hela tuk tuken var full av öl som skramlade när bilen krängde upp och ner ur vägbulor. Vi hade med oss sill, nubbe och knäckebröd. När vi gav oss ut på morgonen för att plocka blommor till kransar, antog många om vi måste vara biologer. Vilka skulle annars samla blommor bland sopor och i buskar som normalt används som toalett. Tjugo blandade personer var inbjudna; från en koltransportkille till vår swahililärare och två svenskar som vi fått reda på var i närheten av Kisumu. Sjukt kul; lekar vid fyra (framflyttade till sju pga kenyansk tid dvs ingen kommer i tid) och sångblad till nubben.

Kenyan/Mzungu lifestyle?

En daglig diskussion med mig själv: Ska man gå in hundra % för att leva livet som kenyan dvs. äta Manadazis (munkliknande friterade degbollar) till frukost eller muzungo mat (yoghurt och frukt)??

Mzungus transporterar kol

Jag och Maria chockade och underhöll väldigt många kenyaner idag. Från tidig morgon till eftermiddag åkte vi med en av de många lastbilar som dagligen distribuerar kol i Kisumus olika slumområden. Inte så konstigt att vi fick många reaktioner, första gången jag såg koltransportörerna förundrades jag över hur någon eller något kunde vara så svarta. På lastbilsflak lastade med kolsäckar och omgivna av ett konstant dammoln syns i princip bara deras munnar och ögon. Två kvinnliga vitingar är inte direkt standard i detta yrke; kvinnorna sa skrattande till oss att det inte var kvinnogöra, alla undrade varför vi valt det yrket, de brast ut i skratt och sprang för att dra ut sina grannar att titta men två äldre gentlemän tyckte att vi gjorde ett bra jämställdhetsarbete.. Grabbarna vi jobbade med var väldigt sköna, det var väldigt kul för en dag, men att jobba med det alltid är inget att rekommendera! Väl hemma drack vi mjölk för att rensa luftvägarna och skrubbade oss med shosprite. Kolla in brännan efter en dag på ett lastbilsflak, snyggt till midsommar! Chefen för dem var annorlunda än alla andra kenyaner vi träffat än så länge. Att han bara vill ha två barn och inte fler än fem som all andra, det säger en del.

Skadedjur i trädgården

Skadedjuren i Josephs trädgård är områdets getter. De tar sig in bakom latrinen (som används när vattnet inte funkar) och vi är ombedda att jaga ut dem om vi är hemma. På vägen ut tuggar de i sig allt grönt de kommer åt i farten. De flesta i Nyalenda använder gemensamma ”pit latrines” (hål i marken) för att gå på toa på dagtid. På kvällstid eller i områden med brist på latriner utan löser problemet med ”flying toilets” dvs man gör helt enkelt sina behov i en påse som man sedan skickar ut genom fönstret.

The Cockroach

Som söndagsutflykt begav vi oss men Leos bil till Kit Mikai, och klättrade runt bland jättelika stenformationer. Jag har nu fått reda på att Leos bil kallas the Koachroach och antar att det kommer sig av att hon är en bra överlevare, ett skal som på något konstigt sätt fortfarande rullar. Halvvägs började det spöregna och vindrutetorkarna slutade fungera. Leo löser problemet genom att emellanåt stanna bilen och gå ut och röra torkarna manuellt över rutan.

Som om det aldrig har regnat förut!

Den häftigaste solnedgången någonsin. Vi åkte ut till sjön med en typisk svensk picknick (vin och snask) och satte oss vända mot horisonten. (Nedanför kajkanten stod två fiskare, upp till knäna i gyttja och vattenhyacinter och letade mask). Nu kommer det extraordinära… bakom oss byggdes en storm upp, blåste bort vår picknick och började släppa sina jättelika droppar. Jag har inga ord för hur vacker solen var när den gick ner bakom denna vattenridå men hoppas bilden säger något. Dyblöt och lycklig att leva!

Tänk på barnen i Afrika!

Joseph åt inte upp sin mat igår kväll. Sofies helt spontana kommentar: ”Tänk på barnen i Afrika!” Joseph gapskrattar at att vi faktiskt sager sa och anvander uttrycket hela tiden… alternativt ”Tänk på barnen i Europa, de har magsår” for att lugna ner nagon

Moses vår trygge Masai

Mellan klockan 7 på kvällen och 7 på morgonen vaktas vårt hus av en masaj som heter Moses. Som masaj lever man utan fast bostad av att föra boskap. För att bli förklarad som masaj man måste man vara med och döda ett lejon med händerna och de har stora hål i örsnibbarna efter den efterförljande ritualen. Vi bjöd in Moses på middag en ikväll och tog tillfället i akt att fråga en massa saker. Joseph och Lucky var minst lika nyfikna som oss andra. Moses hade aldrig använt solglasögon och insisterade på ett rapparfoto med blondisen. Han är nu i kisumu för att jobba ihop lite pengar, men vad han saknar mest från sin stam är RÅTT KÖTT och FÄRSKT BLOD. Själv saknar jag leverpastej, vilket känns lite beigt i jämförelse.

Landat i den afrikanska vardagen

Våra första dagar här i Kisumu och jag känner att jag kommit till ett tredje hem. Huset vi bor i ligger i kåkstaden Nyalenda i utkanten av staden Kisumu vid Victoriasjöns östra spets. Även om Kisumu är Kenyas 3e största stad känns den mer som en liten håla, innerstaden består av tre rondeller och två, tre större gator. I Nyalenda bor man i plåtskjul, lerhus eller som vi i enklare tegelhus. Vi har rinnande vatten (tjuvkopplat) och för det mesta toalett inomhus, men de flesta runt om oss har inte i närheten av samma lyx. Jag förväntade mig slummen som en enda stor sophög av misär och oärlighet. Nyalenda är fattigt, troligen fattigare än vad jag ännu har sett, men det är grönt (så här efter en regnperiod) och atmosfären är vänlig. Jag återkommer med uppdateringar och troligen en del korrigeringar av min bild av Nyalenda med tiden… Bästa med Nyalenda så långt: En utmärkt avokado kostar 50 öre hos våra grannar! När vi landade på Kisumu flygplats i tisdags kväll (efter en halv dag vid ett lyxhotells pol inne i Nairobi) fylldes jag av ett lugn… Kisumu är inte alls som Nairobi, mycket mindre och mer avslappnat. På flygplatsen stod man utomhus och väntade på att baggaget skulle lastas av medan en varmt röd sol gick ner. Utanför grindarna fick vi ett familjelikt mottagande; Joseph, Leo (Josephs bror), Lucky (Josephs kusin), Henry and Bethwil (Josephs brorsöner) och de tre andra svenskarna som ska bo hos Joseph med oss; Alex, Camilla och Sofi hämtade oss i Leos bil. Joseph är varm, charmig och skämtar med allt och alla. Efter tre minuters bilfärd höll han på att skrattade ihjäl sig för att Maria reflexmässigt sträckte sig efter säkerhetsbältet… bilen saknar alla lösa delar både invändigt och utvändigt och håller på att falla isär; iden med säkerhetsbältet känns långt bort! Den första veckan har för mig varit lite mer händelserik än för Maria. Vi har hängt i Nyalenda, hälsat på Josephs vänner, åkt Boda Boda (cykel taxi) in till down-town Kisumu, tittat på solen som gått ner över en igenväxt men fortfarande väldigt vacker Victoriasjön, tagit vår första lektion i kiswahili och varit på en begravningsfest i Josephs hemby… Begravningen var inte allt det som Maria drömt om. Vi tog oss till begravningen tillsammans med andra gäster från Kisumu i en matatu (minibuss), musiken och stämningen var hög under hela färden. När vi kom fram gick vi direkt och tog mat, åt och satte oss sedan för att lyssna på den pågående ceremonin. Alla som ville sa några ord eller sjöng en sång för den avlidna och en exalterad präst predikade om djävuls bekämpning. Kläderna var inte svarta och atmosfären inte enbart sorgfylld (prästens översättningar från Luo till Kiswahili skapade många skratt i publiken) men syskonen grät och det var inte det stoj och stim och feststämning som vi förväntat oss. Summa summarum så var denna dag av begravningsceremonin inte så olik en svensk begravning. Det var hårt att i efterhand höra och det är väldigt svårt att förstå att kvinnan gått bort i en lungsjukdom för att familjen inte haft råd med tillräcklig sjukvård. Under begravningen bjöds omkring 200 personer på mat.